Adoptionsförälderns stora ångestgrej - ANKNYTNING!!!!

Alltså, va.
Anknytning. Ni som inte har adopterat, funderat på det, läst psykologi eller av någon annan underlig anledning kommit in på spåret att läsa om adoption och anknytning - here it comes.
May I introduce big big ångest.
Misslyckas man med anknytningen, så misslyckas man med allt. Då blir det rännstenen nästa för barnet i fråga - och ett liv i misslyckandets tecken som förälder.
Så nej, jag känner ingen press.

Vad är då anknytning? Ja, för att göra det enkelt, barnet ska se dig som en trygg och pålitlig person. Som en förälder. Jag har sammanfattat det så här - ramlar barnet, är det dig den vill till. Är barnet trött, så vill den till dig.

Så man har läst på en del - laddat rätt hårt, varit beredd på att det ska vara svårt och ta tid.
Mohahahah, några veckor så var vi på väg, en månad så var det klart.
Inte klart, men det går bra!!!
Hon blir inte gärna vän med någon (läs: ler och flörtar från sin vagn) - om inte jag varit där först och gjort både high five och bonks. Då vet hon att personen i fråga är okey.
Hon har varit otroligt mammig - men börjar nu att vidga på cirkeln lite.
Går lite längre bort, blir gladare över mormor och Carina än förut.

Så jag låter Jante och Ångest vila.
Njuter av känslan att vi har det bra! Accepterar att jag delvis längtar ner till Union för att jag ska kunna få barnvakt en kväll när hon sover (somnar utan mig också!!).