Det blir så konstigt ibland.

Det känns så himla konstigt, och orättvist mot alla andra, att jag skulle få världens bästa unge.
Bara sådär.
Färdig och klar.
Kan gå och äta (dock inte tugga). Kan prata - säga mamma 500 gånger om dagen (vilket universalord, va!) och knough så fort det gäller en grej.
Och hör och häpna - underbarnet kan även svara på frågan:
Vad säger geten - äääääähh.

Jag kallar henne, sådär lite modest - för världens bästa unge till min mamma. När hon sover, så att hon inte hör och inte blir högfärdig redan i tidig ålder. Man vet ju aldrig vad de förstår, eller hur? Jag menar, mammas hund Isa förstod ju nästan allt, så vi fick prata engelska om hon inte skulle förstå. Och i detta fallet hjälper ju inte det - för VBU pratar ju även utrikiska. Bara en sån sak.
Mamma kallar henne för Vebu (som vedbod på vår dialekt) och det avdramatiserar ju ändå det hela något, eller hur?