Om att vara kvar här och inte åka hem till Sverige just nu

Enligt adoptionsmanualen steg 1A.
Åk till barnet, ta en titt på landet, åk hem, lås in dig, knyt an.
Det är så det görs, för det mesta.

Än så länge har Alianna varken pass eller visum, så än så länge kan vi inte åka hem, men jag funderar på att stanna till början av mars.
Jag är alltså ensamstående adoptionsförälder som inte tänker följa manualen.
Men det finns en annan sida av det också.

Jag har läst en del av adoptionsföräldrar som varit i Afrika och adopterat -och där måste de ofta vara kvar 6-9 månader. De som jag har läst om har varit mycket nöjda med det med facit i hand.
När de väl har kommit hem, har det gått väldigt fort att komma in i rutiner och känna sig hemma.

Och jag tänker lite såhär.
Om någon skulle komma och flytta mig någonstans, utan att förklara varför - är det inte najs då att vara där man brukar vara? Så att det känns som lite samma? Same same but en ny nyckelperson.
Och det måste vi väl vara lite programmerade för, eller hur?
Föräldrar dör, har gjort så i alla tider. Försvinner iväg, arbetar, någon annan tar över.

Sedan, sedan när vi är klara här så åker vi hem till Sverige jag och Alianna.
Sånt har människor också gjort i alla tider, flyttat någon annanstans för att de har varit tvungna eller velat.

Sedan är man ju långt ifrån perfekt....bland annat skulle jag ju haft ett boende under den här tiden, för att skapa lite trygghet i det....men nu blir det inte så. Tyvärr. Jäkla skit.
Men på söndag åker vi tillbaka till Union, för att vi inte har någonstans att bo här på Bequia, bland annat.
Och då är inte boendet klart som vi ska bo i i februari.
Men det är faktiskt inte mycket jag kan göra åt det nu.
Ingenting alls, faktiskt.