Var dag har nog av sina egna beslut

Var dag har nog av sin egen plåga, skulle Gunnar Barbarotti (skapad av Håkan Nesser) sagt.
Var dag har nog av sina egna beslut, tänker jag på väg ner från Union Vale till människobyn.
Ska jag äta äcklig frukost på Gingerbread och ha tillgång till internet, eller ska jag äta god på Le Bistro och vara trådlös.
Alla dessa beslut.

Idag är det söndag och stekande hett, vid hörnet av fotbollsplanen ligger en liten kyrka där ett tjugotal äldre personer sjunger obegripliga saker, klappar händerna, spelar trummor.
Damerna, eller snarare de gamla tanterna, är iklädda karibiska volanger, ljusblått och vitt, rosa och vitt.

Jag går precis så långsamt som bara jag och västindier kan.
En höftvippning i taget framåt.
Flip.
Flop.
Flip.
Flop.
Inte börja svettas så här tidigt. Inte innan frukosten på Le Bistro.
Så var det bestämt då.
God macka idag.

I två dagar har det regnat och varit helt grått. I fredags kväll regnade det så mycket att jag stannade hemma, hittade inget hål i ösregnet för att kasta mig ut på byn.
Hungrig som en varg, hittade några gamla kex och en bit ost och knaprade på. Sköljde ner med ett riktigt dåligt vin.

Mina hyresvärdarn, Mr and Mrs John, är religiösa, på riktigt, riktigt. Är med i 7th Adv. Church, vilket sammanfattningsvis innebär att man går till kyrkan på lördagarna. Därför finns det ingen vinöppnare, så jag trycker igenom korken med en matkniv, som jag tappar och helt mysigt ligger vit och plastig i flaskan och skriker till mig att jag är en dålig människa.

Hyresvärdarna, ja. De röker inte, dricker inte och förväntar sig att jag ska göra likadant.
Men jag har fått tillåtelse att dricka lite vin och titta på solnedgången.
Tur det, för vin är absolut det enda som finns kvar att dricka i min kyl. Numera är den mera ett eko än ett kylskåp.

Riktigt religiösa människor gör mig nervös. Som om de har något slags psykologiskt övertag. Eller så är jag rädd att de ska se rätt igenom mig och tala om att jag är en dålig människa.

I varje fall.
Fredagskväll.
Ösregn.
Några saggiga gamla kex, en liten bit ost från Knights ”supermarket” och en flaska vitt vin med en plastkniv i, karibiskt ösregn på utsidan och 70 sidor kvar på en spännande deckare.
Man blir faktiskt inte mindre otörstig av surt vitt vin, upptäckte jag, så jag hällde ut det jag hade i glaset, ställde in den nästan fulla flaskan med kniv i i kylskåpet, la mig i sängen, satte på fläkten och åkte till Skottland och var med upp upplösningen i en mordutredning.

Jag vet att blogginlägg ska vara korta och koncisa, så att folk ska orka läsa, men jag skiter i det. Det här är från mig till er, alla er som jag saknar och önskar vore här.
Fast jag har det fint ändå.
Mitt liv har gått in i en fin lunk.
Flip.
Flop.
Flip.
Flop.
Ena dagen promenera.
Andra dagen skriva.
Tredje sola.
Fast jag har tappat bort mig. Har varit så mycket med nyår och regn och sånt.
Idag borde jag nog promenera. Men det är söndag och alla ska till Lower Bay och sola.
Vi får se, var dag har som sagt nog av sina egna beslut och solen är sjukt varm idag, herregud, sjukt varm.

Som om man aldrig någonsin skulle hinna det där som man hinner därhemma.
Jobba och sånt.
Tänka och sånt.
Här finns annat att göra. Som att äta frukost. Fundera på om jag ska orka köpa hem någon slags dryck till kylen, det vore på sin plats. Förr eller senare blir jag kanske inregnad igen.
Om jag ska handtvätta de där 7 smutsiga plaggen idag, eller vänta tills det kanske är 9 imorgon.
Åh, jag har världens trevligaste lilla tvättstuga på baksidan mitt hus. Det är avspärrat med rostig plåt, så ingen kan se in.
Och så finns det ett kaklat handfat, en vattenkran, några tvättlinor. En blommig plastmatta ligger därute direkt på jorden också – och några träbitar, så oftast, om jag inte tappar balansen eller så, så klarar jag det utan att få jord under fötterna.

Annars händer inte så mycket.
Nyår var ett hejdundrandekalas, gick och la mig vid 10 på morgonen i efter-fests-hus, vandrade hem genom människobyn dagen efter, klockan 4, med högklackat i handväskan, lånade flip flops på fötterna och tackade min lyckliga stjärna att jag bytt klänning alldeles, alldeles innan jag gick på fyrarätters nyårsmiddag. Jag tänkte så här: hm, den här klänningen blir grym på Devil’s table men kommer att funka sådär på Penthouse.
Ännu sämre hade den funkat dagen efter, det är ett som är sant.

Ja, jo.
Han som lagar mat med dicken, Per Moberg, Morberg, whatever. Han och hans familj är här. Känns som om han förföljer mig. Det sista jag såg på TV innan jag åkte hemifrån, var Per som lagade Coq au vin hemma hos sin familj.
Men han är ju lite eljest, den karln. Ser ju till exempel inte hur ypperligt trevlig jag är – och att jag skulle så hemskt gärna vilja prata med honom, bara för att kunna säga det till min älskade granne, som tycker att han som lagar mat med dicken är bland det bästa.
Men jag var på samma nyårsfest.
Han med dicken glider in lite sent (har varit på hotellet och ätit middag vet jag från säkra källor.), han har hatt, solglasögon och någon slags färglad scarf på sig.
Han sätter sig vid en av stolparna, tittar ut över havet, ser lite känd och svår ut.
Sen gick han därifrån.

Lördag, sen efter fredagen.
Lördagen är den dagen där mina hyresvärdar går till kyrkan.
Det fortsatte regna sjukt mycket.
Jag satt på min veranda och var sjukt hungrig, sjukt törstig. Jag skrev. Tänkte att förr eller senare tar väl regnet slut.
Mina hyresvärdar och jag delar entré, han har en taxi.
I finaste kyrkokläder sätter han sig i sin champagnefärgade bil, åker iväg och en stund senare kommer tre otroligt välklädda människor och trippar förbi min veranda.
Jag nickar, säger good morning.
Tänker på den öppnade vinflaskan i kylen med plastkniven i. Att det liksom inte passar sig.
José, hyresvärden, en liten försynt man på runt 70 år är dagen till ära klädd i den vitaste av cowboyskjortor med en matchande, vad heter det, en sån där liten snörknutsgrej, under skjortkragen.

När han hämtat säkert 15 otroligt finklädda människor till någon slags sammanställning där på andra våningen kommer han fram mot min rosa myggnätsdörr.
Han tittar på mig, tycker jag, lite granskande.
Jag fumlar med haspen till dörren.
Jag tänker att nu vet han, nu åker jag ut, fast jag vet ju inte varför, men ändå.
”Just wanted to take the opportunity to say, to thank you for the New Years gift you gave us. For people that do not know each other, like we do not, I think it is something special. I appreciate it from my heart”
Kvar står jag i okammat hår och känner mig lättad.
De vet inte.
Och jag tackar för att jag fått se alla deras åtta hundar där på andra våningen, att jag får bo i deras hem, känna av deras gästfrihet och för mango chutneyn jag ska få med hem till Sverige sedan.

Jag stänger haspen, sätter mig vid datorn.
Regnet, och vinden, verkar oändliga. Som en riktigt härlig bohuslänsk höststorm, med skillnaden då att man kan sitta under tak i linne och shorts.
Nästa gång det blir ett litet hål i regnet så måste jag kasta mig ner i byn. Då ska jag köpa något att äta, något att dricka.
Annars får jag ringa Maria, eller Carina, och be dom komma förbi med något.
Här kan man ju inte sitta och törsta och svälta ihjäl.
Det passar sig liksom inte.
Inte med ett 20-tal knäpptysta, uppklädda, religiösa människor på våningen ovanför.
Jag kommer ihåg att jag tänkte att varför sjunger de inte?
Sedan glömde jag bort att de fanns.

Jag ska sluta nu.
Svingod ägg- och ostmacka är kommen, uppäten och som sedvanligt älskad.
Kaffet nästan urdrucket.
Ananasjuicen är slut.
Cola lighten är tömd.
Kvar finns bara en flaska vatten.
Den kan jag ta med mig, precis som vanligt.
Vart jag ska, det beslutet är inte taget ännu.
Det tas utefter vägen.
Flip.
Flop.
Flip….

Vi hörs.
Love.
Peace.
Annalyza.