Igår ringde jag äntligen till Lala

Igår tog jag mig i kragen och ringde äntligen till Lala och när jag pratade med henne blev jag helt mjuk i själen, fan, hon är ju bara ett litet barn, kanske 10? 11? Och nu när hennes syster är utslängd har hon fått flytta till en Oncle Girlfriend på St Vincent, fem timmar med färja från den där ön där hon har växt upp.
För storasyster bor inte hemma längre och kan ta hand om henne.

För storasyster klär sig ibland som en hora, well, excuse, så fort hon har några pengar har hon druckit upp dom, hon har varit hemma hos pappa och försökte förgifta hans vatten, hon har hotat Lala till livet om hon har skvallrat.

Lala pratar inte med Arielle längre.
Hon får inte det för pappa.
Vill inte heller.
Och jag tänker att det är fine, jag förstår henne, man biter inte den hand som föder en. Och jag vet ingenting om vad som är sant och inte.

Alla har sagt att Lala ska flytta till Kingstown, och jag tänker att det är ju smidigt. Och så säger hon att hon bor i Champion, eller något, och jag frågar om det är långt från Town och hon säger yes och jag frågar hur långt och hon ropar på sin Uncle Girlfriend och frågar och Lala kommer tillbaka och säger tre quarter of an hour bby bus och jag frågar om det är norra eller södra sidan, om hon har Atlanten utanför sig, eller Karibiska havet och hon ropar på Uncle Girlfriend igen, för hon vet inte och det är på Atlantsidan hon bor.

Hennes dator är kvar på Union, cause it is broke, men hon har internet i sitt nya hem, man kan alltså inte använda.
Och jag säger att jag ska hitta en dator till henne, så att vi kan maila. Tills i mars.

Sedan ringer Arielle på en lånad telefon från färjan för att kolla om jag kommer och hämtar henne och tar med henne till hospital och ultraljud och sedan till Bequia. Jag tittar på flygbiljetter och fattar liksom inte hur jag ska hinna ta Lala till Bequia också, för det finns fan inga biljetter till den där skitfranska ön i norr som jag ska flyga ifrån.
Jag tänker att jag simmar väl då, men det går ju inte. Faktiskt. Helt omöjligt. Som att simma från Oslo till Malmö, typ.

Nu är det Arielle som är gravid, Arielle som har problem igen.
Det är inte konstigt, det började så otroligt snett för henne.
Ta hand om döende mamma, misshandlad av sin pojkvän så att njuren gick sönder. Döende mamma i stinkande urin och lillasyster i blöjor i det där lilla huset.

Sedan, när mamman dog, som någon slags hjälpreda i kusinernas hus. Varje gång jag såg henne stod hon med en sopkvast på baksidan av huset, med stirrande ögon och var stum och jag var helt övertygad om att tjejen är ju utvecklingsstörd på något sätt.

Det var hon inte, visade det sig. Bara behandlad som en sopkvast i hela sitt liv.

Men allt handlar inte om Arielle, för Lala finns också och ibland så får hon så lite plats. Jag ser det i hennes ögon.
För hon sköter sig.
En av dom, som ger henne mindre plats, hon som sitter här, har inte lyft på luren på en månad och ens sagt hej.

Jag vet inte hur det här ska gå till. Idag tisdag hämtar jag Arielle på St Vincent och tar henne till Bequia. Imorgon onsdag flyttar Carina in hos mig. På lördag hade jag tänkt att byta ö.
Men om jag inte tar Lala till Bequia är jag en liten skit som förtjänar att dö.