Man kan hoppas, det kan man.

Alltså.
Min dotter.
SugerFlake.
Lilla A.

Det finns dagar när hon är så himla, sjukt, onödigt, fullständigt bedårande.
Som idag.
Idag har jag fått förälskade blickar från "the bottom of her heart".
Jag har fått klingande skratt.
Vi har rullat oss i sängen i vrålgarv.
Vi har kramat, pussats, kommunicerat.

Nu när jag tänker på det har vi också tvättat hennes hår, just det gick sådär.
Hon skrek mest hela tiden.
Stod där helt hjärtskärande och skrek i badkaret, vägrade att sitta så hon höll sig fast i mina jeans, allt medan jag sköljde, tvättade, sköljde, balsamerade, kammade, sköljde, kammade.

Emellanåt släppte hon taget om jeansen och tog en av ankjävlarna som simmade runt hennes fötter, tog bara tag i den och slängde iväg den.
Emellanåt tittade hon på mig med sina förtvivlade ögon och sa:
Anna
Det var inte vår bästa hårtvättning/hårkamning någonsin, nej det var det inte.

Men efteråt, när hon fick vara "bebisch" (som ett litet knytte i min famn i stor frottéhandduk) så kommunicerade vi som aldrig förut:
- itta fonen, sa hon med stora vädjande gråtfyllda ögon.
Och den här mamman förstod, att hon ville titta på bilderna i iphonen.
Så då gjorde vi det.
Mest ville hon titta på bilderna från helgen, när nya kompisen Nellie och hennes mamma och syster varit på besök och från när hon och kompisarna varit på stranden och badat.

Men sådär i övrigt.
Vad jag hoppas att hon mår sådär bra som det verkar.
Att hon nynnar, babblar, flörtar, provar skor, håller på.
Allt det där för att det är så hon mår.
Inte för att hon tror att hon måste för att bli älskad.

...och mitt hjärta brister.