Orka vara djup - varsågoda - ett blogginlägg om hälsprickor.

Om varför det är to-to-to-toppen att adoptera.
Man slipper t ex föra sina egna gener vidare.

I hela mitt liva har jag trott att mina hälsprickor är ett genetiskt arv från min far.
Det kan hända att det kommer att stå så här på hans gravsten:

"Jag vet hur det känns - jag har såna jävulska hälsprickor."

Vilket han sa till min mor när hon nästan höll på att dö. Det var akut kejsarsnitt och andra petitesser som alltså knappt går att jämföra med hälsprickor.

Och ändå. Ibland har man känt likadant - att det inte kan finnas något som kan göra lika ont.
Hälarna från helvetet - längst ner på min kropp.

Över påsken bjöd min mammas kusin på middag och då råkade hon få syn på mina mycket (o)snygga hälar.
- Men stackars Anna - har du fått hälsprickegenen! Stackars dig.

Dubbelsidigt hälsprickearv.
No wonder.