Min trädgård, mitt liv, min gardinstång.

I två, kanske tre, möjligtvis fyra veckors tid har en låååång gardinstång legat över fyra stolar i mitt nya fina vardagsrum.
Det som kunde varit mitt nya fina vardagsrum.
Som borde.
Jag får inte upp stången själv, orkar inte be någon komma hit att fixa.
Hinner inte.
Så fyra av rummets åtta stolar är upptagna med en stång.

I min trädgård så grävs det. Matjord och natursten ska få ge vika för singel som därefter ska toppas med en altan eller två.
Mmmm, altan.
Mmmm, sommar.

Har spenderat dagen med att gräva lite, flytta lite sten, flytta mera sten, försöka se till att dotter inte krossas av varken grävskopa eller traktor.
Och så har jag flyttat några stenar.
Inte så många, tyvärr, effektiviteten, mina vänner, den är long gone när man oroar sig för grävskopor och små, sköra barnahuvuden.
Det är dagar som dessa man verkligen borde ha en pappa till barnet, som kan ta hand om det, så att man själv helt enkelt kan flytta sten.

Jag är helt slut, fysiskt, vill bara lägga mig ner och sova i en liten hög.
Men måste ut i trädgården, nu när den lilla sover, och kratta grus.
Oh Lord, giv mig kraft!

Allra helst hade jag lagt mig på soffan, druckit ett glas vin, snackat lite med mina vänner, gosat med min dotter, medan Äntligen hemma, Hej Trädgård, Simon & Thomas, whoever, whenever, bara hade poppat förbi och gjort klart den här skiten nu.
Orka, säger jag bara.
Orka.

Är det inte egentligen väldigt ytligt att lägga ner så mycket tankekraft på heminredning, trädgårsinredning?
Finns det inte vettigare saker att tänka på, egentligen?
Typ, what if jag inte har något jobb kvar till hösten, kanske dags att söka nytt?
Typ, what if, vad will jag egentligen göra med mitt liv?
Lite sådana tankar, hade varit trevligt.

Men de får inte plats.

Måste.Bygga.Bo.

Vad är det för jävla drivkraft, egentligen?
Inte nog med att man måste bygga bo, man måste pynta också.
Någon slags instinkt, för att den med snyggaste grottan och bästa utsikten över savannen får knulla mera och reproducera bättre?
Fattar inte det där jag.
Å andra sidan så är jag singel och har fått barn genom adoption, så, det säger ju sig själv att jag inte har fattat grejen.

Jag får väl bara acceptera att jag får göra klart det här, en gång för alla (hahahahaha) - så kan jag tänka bättre sen.

När?, undrar jag bara. När?

Men NU!.
Dags att gå ut och kratta grus.

Puuuuusss.