Blåbärskungen och sånt var här.

Jag har fyra morbröder. Alla är bra - men bara en av dom är Blåbärskung.
Länge visste jag inte att han var det - men så plötsligt en sommardag så avslöjade han sig.

Min mormor och morfar bodde i stan - men på somrarna så bodde de här på ön - i morfars barndomshem.
Man skulle kunna tro att det där huset låg i Värmland - för vägen dit känns så. En lååååång grusväg med granar som växer som nästan på själva vägen. Rätt in i skogen kör man - och när man är liten är vägen så lång att det känns som en evighet.
Som vuxen vet jag att det kan inte vara riktigt så långt, kanske en kilometer på sin höjd.

Hur som helst, där i gläntan ligger det fyra hus och åkermark som en gång i tiden var tillräckligt för en ko (eller två).
Tre av husen är sommarstugor - det riktiga huset var mormor och morfars.

Där finns jordkällare, gäststuga, stengångar, utedass och ladugård.
Där finns gamla televerketmoppar och en grålle som morfar kunde köra omkring i.

Fortsatte man bara lite längre genom skogen - och åhhh, vilken skog, den var som magisk, en trollskog - gick man bara igenom den på mjuk doftande mossa, genom lingonris, blåbärsris och på harsyra så kom man snart till havet.
Där finns viken där morfars förfäder drivit båtvarv.
Där finns viken dit mormor och jag gick och badade - där hon simmade på rygg för något annat gick inte - simmade hon på mage så tippade hon, sa hon.

Det var landet.
Ni vet. Älgen som kommer och äter upp äpplena alldeles utanför köksfönstret, trots morfars 118 trix att få den att låta bli.
Mormor som alltid gnolade.
Mormor som kunde diska inne men som helst gjorde det ute.
Morfar som älskade sten, flytta sten, spränga sten, ja, sånt där som var skönt när man inte var styrman ute på de stora haven.

Paddorna som bodde i stentrappen utanför huset - rådjuren som sprang över åkrarna, kaninerna som satt under eken, snokarna som bodde vid ängen.

Mormor och morfar som spelade mandolin - och på kvällarna sjöng de visor ur visboken.
På dagarna försökte de lära mig saker ur blomboken, trädboken, fågelboken och svampboken.
Jag vet inte jag.
Jag kan varken spela mandolin eller gitarr, kan knappt namnet på vitsippa, kan björk, tall, gran och troligtvis ek och resten är annat, ja, det gick kanske inte in så mycket - men det var fint.
Nu när jag tänker på det så vet jag att jag lärde mig en fin visa om en som hette Maj.

Hur som helst, en sommardag inne i idyllernas idyll - någonstans mellan stenspränging och gnolning, så kom jag dit med min mamma om jag kommer ihåg det rätt.
Och ut ur skogen klev min äldsta och längsta morbror.
Med en hel bytta full med blåbär.
Jag visste ju att han älskade mig - och jag honom - så varför skulle jag inte få blåbär av honom?
Mmmmm, blåbär med mjölk och socker.

Men se, det fick man inte.
Istället sprang han till skogs - och jag sprang efter. Jag såg honom sällan där mellan träden, men hörde honom. Skogen är inte oändlig där, mellan gläntan, ravinen och havet - så om man bara inte sprang för långt norrut - så gick det inte att komma bort sig.
Fast jag gjorde det ändå.
Tappade bort både mig och morbror - fast det har jag nog aldrig talat om för någon. Är man sisådär sju år - så vet man att om man skulle erkänna något sådant så får man aldrig springa i skogen själv igen.

Jag visste att han låg där i skogen någonstans och tryckte - jag var mellan honom och gläntan.
Fick för mig att han låg där och åt upp alla blåbären, medan jag fick tugga harsyra och känna mig ensam och ropa hans namn, men aldrig i livet erkänna att jag var lite borta.

Det hela slutade med, säger han, att ingen fick några blåbär. Skogen fick tillbaka dom allihopa. De försvann ur bunken redan på vägen in i skogen, när han sprang som fortast.

Ibland funderar jag på varför han för alltid blev min blåbärskung efter det - för ingen människa fick ju smaka ett endaste av de där blåbären. Inte jag i varje fall - för en liten del av mig är ändå säker på att han låg och tittade på mig när jag letade efter honom. Tittade på mig och mumsade blåbär den gottegrisen.

Det var helt skrämselhärligt att springa sitt fortaste i skogen, det hade jag aldrig gjort innan. Sådär skrattigt galet, som världens största kurragömmahus. Och med en vuxen - han måste ju varit nästan 30 - som lekte med lilla mig på fullaste allvar.
Och kanske var det första gången jag blev kär i skogen - och döpte den till Trollskogen.

Idag var Blåbärskungen och hans drottning förbi och hälsade på mig och Flake.
Det var fint.
Man skulle faktiskt önska alla små barn att få ha en Blåbärskung att leka i skogen med som små.
Det borde man.