Gött. Börjar tröttna på det här landet nu ju.

Alltså, va.
En konstant låg IQ-nivå på omgivningen får en ju att verka rätt så smart.
Ett tag.
Ändå tills man kommer till gränsen - satan vad korkad jag måste vara som klarar av att vara här.
Jag är där nu.
Tokklar med de här tramserierna.

Här kommer exempel:

Jag ska med färjan från St Vincent till Union. Den ska gå 15,00. Jag sladdar in på terminalen med nio minuter till godo. Ska bara hämta ut min väska. SugerFlake sover i vagnen.
Jag måste in på internetcafét å säga till en kvinna att jag behöver min väska - trångt, ställer SugerFlake å vagn på utsidan. Säg två meter bort.
Jag har ett lakan som jag täcker över vagnen med när hon sover, så att hon får lite skugga för solen och privacy. Det är ett resårlakan för en vanlig IKEA-barnsäng, så det är inte så att det är skräddarsytt för vagnen.
Benen sticker ut, man kan se in.

Hamnar i en helt sinnessjuk diskussion med två damer inne på internetcafét - om jag ska betala åtta eller tio EC-dollar för att min väska har stått hos dom under dagen.
Jag säger åtta, för den har stått där i fyra timmar och fem minuter.
De säger okey - men när de sedan förstår att jag kom med färjan 10,30 så är det
stopp.

- Men 10,30 färjan var sen, säger jag.
- Nej.
- Jo, jag vet det, för jag var med den. Och sedan la den till vid en annan terminal.
- Nej.
- Jo, jag vet det, för jag var med 10,30-färjan.
- I så fall är det 10 dollar.
- Men jag lämnade inte in väskan förrän tio i.
- Men du kom med 10,30 färjan.
- Den var försenad - och sedan fick jag gå runt alltihopa med vagn och väska, för den la till vid en annan terminal.
- Det blir tio dollar.

Precis då stack en vaktpolisman in huvudet till internetcafét.

- Är det ditt barn här?
Oj, tänker jag, står vagnen i vägen.
- Hur vet du att barnet andas? Att det inte kvävs där inne.
Jag får en mindre hjärnblödning. Tittar på klockan. 30 sekunder till avgång för min färja.
Jag tar fram två dollar, slänger ner dom på bänken, säger kan jag få min väska. Nu?
- Hon har attityd, säger den ena damen till den andra.
Ingen reser sig.
Sekunderna tickar.
Polisen/vakten går ut ur rummet och säger något om att barnet kanske är dött.
- Nu, säger jag.
Den ena kvinnan rör sig sitt långsammaste över vänthallen, in i väskrummet, måste tända alla lysknapparna.
30 sekunder över avgångstid.

Jag får min väska, tar min vagn med barnet i - kollar inte att hon andas, det är ju inte så att det är lufttätt där inne - hon ser fin ut tycker jag i glipan på styrbordsidan.
En taxichaufför jag känner hjälper mig ut genom grinden, håller färjan.

Det sista jag hör innan jag går ut genom svängdörrarna på vänthallen är de superintelligenta paret internetvärdinnan och polisen/vakten prata om min värdelösa attityd.
Orka vara trevlig mot folk som försöker blåsa en på två dollar för att de inte fattar att en färja var sen.
Orka vara trevlig mot någon som tror att man kvävs av ett lakan framför en vagn.

Idag regnade det här på Union.
Då blev hon blöt i håret.
Det dör man nästan av.

Jag då. Jag döööör av det här.
Vet ni förresten av att man får urinvägsinfektion av att sitta på en varm sten?